Fängslad.

Jag håller på att läsa en ny bok. Visserligen har jag bara läst första kapitlet men den verkar verkligen bra. Den fångade en redan från första sidan. Hur den förklarar kärlek gör att jag blir helt knäsvag. Från första sidan:

Den vår då Sumire var 22 år gammal blev hon kär för första gången i sitt liv. Det var en förälskelse våldsam som en tornardo som svepte fram över ett vidsträckt slättlandskap. En tornado som vräkte omkull allt i sin väg, kastade upp saker i luften, sanslöst slet sönder dem och krossade dem. En tornado som utan att förlora ett uns av sin kraft drog fram över oceanen, skoninsköst ödelade Angkor Wat, brände ner en indisk skog och dess stackars tigerflockar, blev till en sandstorm i den persiska öknen och begravde en hel fästningningsstad i sand. En fullständigt momumental förälskelse. /.../ Dessutom var det en kvinna. Det var där allt började och (nästan) allt slutade.

Boken är skriven av Haruki Murakami (norstedts, stockholm 2008)