I want my baby back baby back baby back... ribs!

Jag och Ida spenderade söndagen bakis och vi kollade igen massa gamla barnbilder på mig, Elli och bilder på när mamma och pappa precis träffats. Jättemysigt! Här är lite av vad vi hittade.

Tungelsta baby!

Vi kaosade runt efter bakningen. Den drog ut lite på tiden så vi skyndade oss för att göra oss i ordning. Efter ett tag i Södertälje Centrum hade vi köpt kött, en hatt, örhängen och coca cola och drog därefter vidare till Tungelsta.

Eftersom de bygger om hela pendeln så fick vi byta i Västerhaninge till buss. Jättemånga hårdrockare i alla åldrar på bussen. Väl i Tungelsta började vi grilla järnet. (Förlåt om texten blir lite osammanhängande men jag har huvudvärk) Det hade skett lite missförstånd och olyckliga omständigheter så vi blev inte så många. Paula, Malin, Ida, Dante, Madde och jag. I och för sig så behövdes det inte så många fler för Dante var lika social som 3 personer.



Det var jättetrevligt och maten var supergod! Det blev rätt tidigt men ändå rätt sent med tanke på att det tog oss 2 timmar att ta oss hem. Men det var det värt!

På busshållplatsen så blev Madde väldigt bundis med en tjej som hette Therese(?) och som också var lika full som oss, om man tog medelvärdet på hur fulla vi tre var. Det visade sig att det hade varit en liten rockfestival i Tungelsta och hon nu var på väg till Sundbyberg. Hon var inte så talför på bussen men nyktrade nog till mest och pratade lite mer på tunnelbanan. Jättetrevlig tjej, svårt att tro att hon var 18, speciellt med tanke på att det i stort sett första hon sa var att hon hade haft sex nån timme tidigare... Det plus att hon såg äldre ut... men jävlar vad jag kände mig gammal när hon sa att hon var 93:a!

Myspys

I helgen har jag gjort en del lagom random saker. Fredagen spenderade jag hemma hos Ida. Vi åt kycklingspett med pommes, tittade på Top Chef och hånglade i soffan. Eftersom jag var helt utmattad från jobbet så somnade vi rätt tidigt, vid elvatiden ungefär. Mest för att jag däckade och när jag sover har det tydligen någon magisk effekt på Ida som också blir jättetrött då.


Vaknade upp på lördagen vid 7-tiden och såg på film. Sedan började vi baka och vi bakade Macarons, eller snarare Macafails. De blev jättefula men väldigt, väldigt goda. De blev dock sjukt söta eftersom jag hade i för mycket florsocker. Och eftersom Ida är en perfektionist när det kommer till bakning så fick vi absolut inte ta med oss detta till inflyttningskvällen som Maula hade.

Jag kom precis på att jag antagligen borde ha skivit inlägget om uberbutchen efter det här men i alla fall...

Vi tog oss till Tungelsta. Vi kom, vi såg, vi... åt och drack mycket. Mer om det i nästa inlägg, eller inlägget över eftersom jag tänkte skriva om det snart.

Sökes: En überbutch fejk-flickvän tack!

Jag ska göra en lång historia kort:
Dagarna innan min födelsedag var jag på ett av mina stammis-ställen när det kommer till jobbet. Dock jobbar jag med en kvinna (35-40år) som jag inte jobbat så mycket med förut. På måndagen så kommenterar hon vid lunchtid att jag har "en snygg kropp, en sån som man vill ha" (se ut som, reds.anm) och på eftermiddagen kommer det fram att jag har flickvän var på nämnda kvinna blir rätt besvärad och vill ställa frågor. Vill vara en bra "ambassadör" så säger motvilligt att det är ok, men inga frågor ställs.

Tisdag: Jag är tvungen att jobba i jeans för dagen i ära har mamma (som inte brukar tvätta mina kläder) tvättat alla mina byxor förutom detta par jeansbyxor. Det är jeansförbud, men jeans eller inga byxor alls. Jag förklarar det dock inte för kvinnan utan hon tar upp det med mig, my bad. Sedan gör jag ett par ärliga misstag under dagen, mest för att jag är tvungen att lära upp en annan vikarie där och är lite tankspridd.

Onsdag: Sjuk. Torsdag: inget uppdrag. Fredag: Blir inkallad av chefen och ska ha ett krismöte. Mer om själva mötet en annan gång. Men det som framgick var att kvinnan skickat ett A4 långt klagomål om jeansgrejen och nämnde i förbifarten minsta lilla misstag jag gjort och överdrev dem.

Okej, det blev inte så kort... Btw så ser denna kvinna mer gay ut än vad jag någonsin kommer göra. Första gångerna jag jobbade med henne så gick min gaydar igång men tänkte bara att det var en look-a-like eftersom hon har man och så.

Fast forward 2 månader.

Jag ska jobba första gången sedan detta hände och jag hade ångest hela igår kväll. Vet inte hur jag ska hantera situationen eftersom det är min första negativa reaktion på hela gay-grejen. Går till jobbet och hon låtsats som ingenting. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig fått så mycket komplimanger för hur duktig jag är på jobbet som idag. Visst att allting gick problemfritt och att jag har varit där så mycket att jag vet vad jag gör men ändå. Hon kändes bara så falsk och jag blev jätteförvirrad av situationen. Men jag är också rätt retsam och en kommentar hon sa förra gången jag var där malde lite i huvudet på mig:

"Vi hade en jättefin tjej som jobbade här förut med långt fint hår som blev gay. Hon blev hämtad av en jättesnygg kille när hon jobbade här först. Sedan var hon inte här på ett tag... men när hon kom tillbaka så hade hon snaggat håret och på eftermiddagen kom en jättetatuerad tjej med kort hår och hämtade henne här."

Aldrig att jag skulle snagga håret, men skulle vara så jääävla kul och se hennes min om jag skulle kunna få en väldigt butch tjej att hämta mig där! Bara för att retas. Bara för att provocera. Bara för att det skulle vara rätt kul.

Well hello to you!

Fängslad.

Jag håller på att läsa en ny bok. Visserligen har jag bara läst första kapitlet men den verkar verkligen bra. Den fångade en redan från första sidan. Hur den förklarar kärlek gör att jag blir helt knäsvag. Från första sidan:

Den vår då Sumire var 22 år gammal blev hon kär för första gången i sitt liv. Det var en förälskelse våldsam som en tornardo som svepte fram över ett vidsträckt slättlandskap. En tornado som vräkte omkull allt i sin väg, kastade upp saker i luften, sanslöst slet sönder dem och krossade dem. En tornado som utan att förlora ett uns av sin kraft drog fram över oceanen, skoninsköst ödelade Angkor Wat, brände ner en indisk skog och dess stackars tigerflockar, blev till en sandstorm i den persiska öknen och begravde en hel fästningningsstad i sand. En fullständigt momumental förälskelse. /.../ Dessutom var det en kvinna. Det var där allt började och (nästan) allt slutade.

Boken är skriven av Haruki Murakami (norstedts, stockholm 2008)

We're not in Kansas anymore!

Nu har jag och Ida bestämt oss (eller rättare sagt, pratat i strikt hypotetiska ordalag om vad som kaaaanske kommer hända nån gång inom en avlägsen eventuell framtid) om vi skulle få barn och på vilket sätt. Dvs. Adoptera om inte Ida ändrar sig om att föda ett barn nån gång.

Grejen är att jag kan inte ens tänka mig att vara gravid och ännu mindre föda ett. Ida kan åtminstone tänka sig vara gravid, men vill absolut, under inga omständigheter föda ett eventuellt barn.

Jag vill att om jag skulle få barn att första skulle heta Sonya Jasmine. (För jag är fett ego) och om jag skulle få ett till skulle det heta någonting med Jaquline. För jag älskar det namnet. Sonya efter mormor och Jasmine efter mig. Som sagt, sjukt ego.

Men nu är det ju dock bara mina hormoner som spökar. Min biologiska brukar kicka mig i magen ungefär vart tredje år och jag vet att jag inte vill ha barn förrän jag är åtminstone 30. Men ibland är det bara en rolig sak att tänka på.

Om det skulle bli en kille så kan jag tänka mig Jacques eller Jacob. Jacob med C, inte med K. hahahaha.

You got me crazy!

I måndags satt jag i en växel i Rotebro och pratat huvudet och rösten av mig. 1300 samtal bara på ett växelbord. Helt galet. Jag var hes som få när jag åkte därifrån. Dessutom hade jag sjuk pms och tvingade Ida att komma hem till mig och ta hand om mig. Hon kom med 200g choklad och 2 liter Cola och vilken pmsig kvinna blir inte glad av det? Vi myste, såg på film och smågnabbades hela tiden eftersom jag var jobbig (och jag förstår det i efterhand och redan då såg jag det)

Det har nog varit den värsta pmsen jag haft på år. Mitt humör svängde på sekunder. Från glad till ledsen. Från arg till den mest kärleksfulla personen nånsin. Från mysig till apatisk. Från kall till varm. Jag blev nästan åksjuk av berg och dalbanan mina känslor utgjorde.

Tiden går fort när man har roligt

Nu har det gått ett litet tag sedan jag bloggade. Oops! Så går det ibland.

Helgen har varit otrolig! Jag och Ida har haft en liten svacka innan men i helgen kom vi tillbaks till full kraft och jag är helt hög på ruset! Jag är helt nykär igen och helt galen i henne. Vi spenderade hela helgen hos henne. Bara myst, sett på film och pratat. På lördagen tog vi en sväng förbi Maulas (Malin & Paula) nya lägenhet.



Där fick vi massa nyttigt snacks (och lite mindre nyttig dricka), massa trevligt sällskap av Malin, Paula och Malins kompisar Tessan och Alina. Riktigt trevlig kväll som var tvungen att sluta tidigare av en del anledningar. Främsta var väl ändå att det tog 2 timmar dit och därifrån, 4 timmar tur och retur. Mest för att vi fick vänta 30 minuter i Älvsjö. Inte okej.

Jag har inget att säga. Orden försvinner ur min mun

Dagen i ära!

Idag har jag suttit i växeln hela dagen. Det har varit väldigt angenämt måste jag säga. Pratat och pratat. Det som är illa är att jag nu känner mig jättesjuk. Vet inte om jag kommer kunna jobba. Hade hoppats att det är för att det är så rörigt i mitt huvud, men jag tror det är en höna-ägg-situation... Jag har huvudvärk för jag är sjuk och jag får ont i huvudet för jag har mycket att tänka på. Jag har mycket att tänka på att jag får ont i huvudet, jag är sjuk så jag får ont i huvudet.

Dvs. Detta blir inget långt blogginlägg för jag har ont i huvudet.

Men Peter, hur tar vi oss till Ingenstans?

Jag känner att jag saknar vissa personer i mitt liv. Vissa mer än andra, som alltid. Det är kanske livet som gjort att jag medvetet sagt upp kontakten men att jag ändå saknar det jag hade med denne innan det. Det är i andra fall att tiden bara inte funnits till och vi har glidit ifrån varandra utan möjlighet eller kanske ork att kämpa oss tillbaks till varandra igen. I andra fall kanske det är hur mycket jag har förändrats som gjort att vi glidit ifrån varandra. Men det är ändå 5-7 personer jag saknar i mitt liv, som jag vill ha kontakt med egentligen. Vi får se hur det går med det, ska försöka ta tag i det... även om jag inte riktigt vet när jag ska ha tid att träffa dem.

Kanske är det mest mitt fel. Eller fel och fel... Jag vet att jag har ändrats mycket, växt upp. Mitt liv är inte längre ansvarslöst, utan egentliga krav och utan kompromisser. Detta pga att nya personer dykt upp i mitt liv, tvingat mig att ta ansvar för mina handlingar och kompromissa. Jag kompromissar inte heller för att jag måste, utan för att jag vill. Mitt synsätt på livet är totalt annorlunda än vad det var för ett år sedan. Tiden går fort när man har roligt, och även om jag känt att jag tappat delar av mig själv för tillfället så är några av de delarna saker jag inte direkt saknar och de andra delarna är saker jag kommer att få tillbaka så småningom, när jag har vant mig.

Kanske är det därför jag saknar vissa personer mer än andra. De som påminner mig mest om mitt "sorglösa" liv utan ansvar. Jag skriver citattecken runt sorglös för på något sätt tycker jag det är tvärtom. Just nu kanske livet är lite svårare, lite mer komplicerat men jag är så mycket lyckligare. Men ändå har jag en liten längtan tillbaka, en dröm om vad som varit och som aldrig kommer att bli igen. För jag har lämnat den världen, likt hur Alice lämnade underlandet och Wendy lämnade landet Ingenstans. Jag är ingen Peter Pan, hur mycket jag än skulle vilja.

Tallinn!

Igår kom jag hem ifrån tallinn. Jag har varit där med Ida, Emelie och Matilda. Om jag ska vara ärlig så trodde jag att det skulle bli lite drama (stäng in 4 flator i en hytt, där 2 är ex med varandra, fast nu är bästa vänner och deras nya flickvänner försöker att inte vara svartsjuka) Om resan hade varit för 5 månader sen hade det nog inte gått. Det gick dock väldigt bra i helgen. Förutom att strosa halvbakis genom fina tallinn så var det en väldigt bra resa. Jag tror nu att all svartsjuka från mig är borta. (I början ville jag fritera allting Emelie åt... Inte ok att ha så bra hy! ;) hehe.



And back to the happy place.... (lite ellen-referens där)

Första dagen gick åt med att dricka. Vi hade väldigt skoj, satt i hytten och lekte jag har aldrig. Dansade på "klubben", ramlade i säng nån gång under natten. Matilda riggade upp datorn så vi kunde se på film (Datorn hade varit stereoanläggning tidigare) och vi började se The World unseen, men vi kom inte så långt innan alla somnade.

Kanske borde försökt ha hållit mig vaken...

Lördagen började med frukostbuffé med massor av äppeljuice och baguetter. Sedan en lång promenad med shopping runt Tallinn. Jag köpte massa smink och alkohol. Nu har jag en halv bar hemma. Tungt men värt det!

Sedan när vi kom tillbaks på båten åt vi middag på den fina restaurangen. Det var helt okej och rätt prisvärt. Ett tappert försök att se på film resulterade i att vi alla somnade, men vi hade sett Upp! några gånger för mycket redan innan så det gjorde inget.

Vi försökte se för-showen men den var sådär. Efter lite 3-man i hytten gick vi tillbaka och såg fortsättningen. Måste säga att showen var mycket bättre när man var rätt lullig.

Lite mer dansande på dansgolvet (vi hade ett litet för oss själva. mest för att de andra såg lite förvirrade ut över oss) sedan försökte vi se på film ytterligare en gång men det gick inte heller bra. Jag kom knappt förbi introt innan jag slocknade.

Hemma i Stockholm igen så bar det rakt av hem, köpte kebab på vägen och hälsade på min faster som var på besök innan jag och Ida däckade i min soffa.

Yesterday all my troubles seemed so far away!

Igår igår igår. Vad säger man om en sådan Blah-dag? Eller morgonen var blah, kvällen var underbar. Började med att min chef ringde och undrade varför jag inte var på jobbet. Jag sa att de hade satt mig på jour och inte på en arbetsplats. Hon blev väldigt fundersam, men vad skulle hon eller jag göra när jag fått ett jour-sms i onsdags? Jag skyndade mig iallafall till Råsundavägen och hoppade in i växeln. Det blev en härlig kort arbetsdag eftersom jag kom dit vid 9.

Efter jobbet städade jag lite innan min faster kommer till stockholm imorgon. Hon ska bo i mitt rum och ärligt talat var det inte allt för sanitärt där. Jag, Ida och hennes kompisar ska på kryssning när hon kommer. Vilket är sjukt tråkigt eftersom jag inte sett Kerstin sedan min farmors begravning. Tyvärr kommer hon nog åka innan jag kommer hem på söndag, men det är sånt man får ta.

Sedan kom Ida över. Vi tog en promenad med Wilma och pratade. Innan vi var tvungna att packa för Tallinn.

Nu sitter jag på jobbet och om en timme slutar jag. Ska möta Ida och köpa mat innan vi går på båten. Jag måste släpa en 500kgs väska. Vad är det med tjejer och packa inför en weekend?

Man borde ju tro att jag kan det här med bussar...

Vad är det med mig och bussar? Speciellt med tanke på att det finns två bussturer som heter Sofia men jag kan inte åka buss längre? Eller rättare sagt, jag hoppar inte på rätt buss längre! Imorse hände samma sak som i måndags, nämligen att jag hoppade på fel buss men idag var det värre. Den här gick inte alls dit jag skulle så jag var tvungen att springa hela vägen till jobbet. Inte okej!

Jobbet gick förbi snabbt, inte allt för mycket samtal så har sett lite på big bang theory och sen åt jag pyttipanna till lunch. Tankarna var väl mest på Ida under hela dagen... Ska inte gå in på för många detaljer men GOD DAMN! ;) hehe

Efter jobbet så hoppade jag faktiskt på rätt buss och åkte till stan för att träffa Sofie Skvsved. Vi gick runt lite på stan och tog en fruddag (frukost + middag = macka till middag) och pratade käkarna ur led, men det var trevligt.

Nu är jag hemma och chillar i soffan. Inte alls så mycket att göra för jag är trött och oengagerad.

Så sjukt disträ!

Jag är för disträ för mitt eget bästa. Igår när jag skulle åka hem så hoppade jag på första bästa buss utan att riktigt tänka mig för... Detta resulterade i att min väg hem tog dubbla tiden än normalt. Ett annat exempel på det är min å Ellis chatt för ett tag sen:

Vi har pratat om raster btw.
Eh, John 13:12
asså nä men jag har ju inget inbokat imorrn :P
Ve, Heidi 13:13
haha say what?
Eh, John 13:13
haha tänkte fråga om jag skulle göra nåt imorrn men kom på att jag inte hade det mitt i meningen så blev lite weirdt
Ve, Heidi 13:14
näj nu förstår jag ingenting, dunkte du fråga om du skule göra nåt imorrn?
Eh, John 13:14
aa, ifall jag sagt nånting till dig om mina planer för imorrn
kändes liksom som jag glömt nåt :)

haha just det jag, jag är John och Elli är Heidi. Bara så ni vet!

Tjyss mig!

Ida och jag har officiellt varit tillsammans i 7 månader. Tiden går så sjukt fort! Jag har aldrig varit så lycklig, och det kanske beror på att jag har världens vackraste, underbaraste person i mitt liv. Svårt att inte vara lycklig då!

Första bilden på oss, som togs av min fina lillasyster.

Tiden har gått så snabbt från den kväll jag först skrev till Ida, eller från vår första dejt, dagen innan julafton. Vår andra dejt, dagen efter annandagen. Sen har det bara rullat på. Och den här semester veckan jag precis haft har varit underbar! Jag har spenderat alla dagar med min älskling och utan att stressa eller haft en tanke på jobb. Allt känns så underbart härligt att jag smäller av, även om jag är lite rädd att det ska ta slut nån gång. Det känns alltid som man alltid bara kan nå en viss kvot av lycka. Men jag hoppas jag aldrig når den.

Ofrivillig mästare över snooze-knappen

Varför ska det vara så himla svårt att sova för? Eller för den delen, varför ska det vara så sjukt svårt att vakna? Att gå upp på morgonen är en plåga! Jag snoozade i 40 minuter i morse (eller kanske 50...) och jag vet att man ska bli tröttare av det, men jag kommer bara inte upp annars. Imorse var då inget undantag. Jag avundas de personer som bara stänger av larmet och går upp. För mig är det så illa att jag inte ens vaknar av det första larmet utan stänger bara av det i sömnen.

Efter många om och men tog jag mig till slut upp och drog mig iväg till jobbet där jag sitter nu. Jag slutar kl. 16.45 och sedan får vi se om Paula är tillräckligt frisk för att träffas eller om min älskling kommer hem till mig. Win-win för mig idag.

Nonblonde and what not

Det här är då fortsättningen på min gamla blogg (http://www.nonblonde.blogg.se/). Jag kände mig rätt över den, kände mig inte som nonblonde längre direkt. Det kändes bra med en nystart efter att mitt liv förändrats så mycket sedan jag startade den bloggen.

När jag startade Nonblonde så hade jag precis jobbat klart på en klädbutik i Vällingby, hade ett rätt stormigt "kärleksliv" där jag precis skulle göra slut med min on-off"pojkvän" och ha ett någorlunda "odefinierat" förhållande till en annan kille. Jag hade ingen tanke på att komma ut, ingen tanke på något annat än att ha kul och festa.

Nu när jag börjar blogga här har jag ett fast förhållande till min underbara flickvän, ett stadigt men dock inte fullt lika underbart jobb (fast det är nog rätt roligt iaf) och flummar runt på kompisar i stan. Det kanske verkar mindre kaotiskt, men inte för mig. Det är ett så annorlunda gentemot allt jag varit med om eller trott att jag skulle vara med om. Totalt kaos i mitt huvud. Men det är nice!


Det var väl en väääldigt kort sammanfattning av två års bloggande. Det är kanske en bra idé att sammanfatta två månaders blogguppehåll, som beror på att jag egentligen inte haft tid att blogga, men jag gillar att ha en blogg. Det är som en dagbok. Jag kommer dock vara lite öppnare när det gäller allt. Inte lika mycket självcensur. Så lite mer sex, drugs and rock'n'roll. Ja förutom drogerna dåra. Och jag lyssnar mer på indie än rock men det går nog också bra!

Stockholms äventyr: lite vildare, lite bättre. Enjoy!